Hej allihop!

Först måste jag tala om att jag blev mycket glad över möjligheten att få stå här och berätta om den transpersonella psykologin. Även om jag sysslat med det här i mer än 15 år så har det inte blivit så många tillfällen att presentera tankarna. - Jag har väl också varit upptagen av annat arbete, främst psykoterapi, och hem och familj.

Så här i början vill jag säga något om min motivation för att hålla på med det här. En väsentlig drivfjäder är helt klart en egen genomgripande upplevelse. En upplevelse som mycket väl kan definieras som transpersonell, och transpersonella upplevelser är en term jag kommer att komma tillbaka till. Jag tror att man kan se den typen av upplevelser som en mycket viktig faktor i utvecklingen av den transpersonella psykologin.

Den här upplevelsen för mig ligger nu drygt 12 år tillbaka i tiden. Jag hade rätt länge känt ett behov av att vara ifred ett tag, få göra någon form av ensam-retreat, få tid att meditera, tänka, skriva, läsa. Nu är det tursamt nog så att jag blivit begåvad med en mycket god vän som inte bara är god utan också generös och tillika innehavare av en liten stuga på en i övrigt öde ö i skärgården.

Här var jag alltså själv i tre veckor och kunde meditera 2 - 4 timmar dagligen, men också skriva dagbok och göra reflektioner över den psykiska process som jag gick igenom. Jag gjorde då och då också en form av 'inre resor', som man kan likna vid en fri form av symboldrama. Allt som allt, kort sagt, en ganska intensiv bearbetning av mig själv, vilket resulterade i att jag en av de sista nätterna vaknar av en oerhört kraftfull upplevelse, och jag kan nog bara beskriva det som en genomgripande kärleksupplevelse långt bortom vad jag någonsin upplevt vare sig förr eller senare. (Det är också lite svårt att sätta ord på)

Vad jag upplevde var en oändlig kärlek och som samtidigt utgjorde mitt eget väsens grund, min egen identitet. På det sättet var den också bortom dualiteten, jag var denna oändliga kärlek snarare än att jag upplevde den.

När jag kom tillbaka, eller hur jag nu ska uttrycka det, till min vardagsidentitet, var jag naturligtvis minst sagt omtumlad, men också euforisk och oerhört tacksam över vad jag fått uppleva. Efterhand har jag ju känt igen delar av min egen upplevelse i andras beskrivningar i litteratur osv och jag kommer som sagt att återkomma till dem.

Jag tänkte också att de här bilderna kunde vara bra att ha som bakgrund när vi går in på en beskrivning av den transpersonella psykologin. Jag hade tänkt börja med lite historik för att sedan komma in på definitioner, teoretiska modeller och just de transpersonella upplevelserna. Jag vill också säga något om den kulturella och geografiska inplaceringen. Och så, slutligen, tillämpningarna, den praktiska användingen av transpersonell psykologi samt några filosofiska implikationer.

Som jag ser det, skulle man kunna säga att den transpersonella psykologin har två huvudsakliga rottrådar. Den ena i den västerländska utvecklingen av psykologin till en vetenskaplig disciplin och den andra i de delvis flera tusen år gamla kontemplativa traditionerna.

I Europa - USA utvecklades i tur och ordning den psykoanalytiska, psykodynamiska traditionen, (som började med Freud, de omedvetna drifterna, sexualiteten, jaget och överjaget och som förfinats i den moderna objektrelationsteorin), så kom de behavioristiska, kognitiva skolbildningarna (som i sin tur började med de enkla betingningarna och vår stimuli-respons - natur) och slutligen den humanistiska-existentiella psykologin (som talade om vår fria vilja, valångest, självförverkligande m.m.). Den transpersonella psykologin kan vi se som en naturlig vidareutveckling av den humanistiska psykologin

Den andra rottråden jag nämnde var de kontemplativa traditionerna, främst från Indien och Mellanöstern. Alltså de hinduiska och buddhistiska respektive den judisk-kristna traditionen och den islamska. Inom de här religionerna finns riktningar som alla har producerat beskrivningar av medvetandets potential och utveckling. Jag kommer att återkomma till en del av dessa.

Abraham Maslow, som ju är ett känt namn inom den humanistiska psykologin, förebådar vad som komma skall när han i boken Toward a Psychology of Being från 1968 säger att han ser den humanistiska psykologin som övergående, som en förberedelse för en högre psykologi, en psykologi som är vad han då kallar transhuman, centrerad i kosmos snarare än i mänskliga behov och intressen, och som går bortom ego-identitet och själv-förverkligande.

Det är också Maslow m.fl. som skapar termen transpersonell och Maslow tillsammans med Anthony Sutich startar 1969 The Journal of Transpersonal Psychology. Alltså 30 - årsjubileum i år.

Apropos 30 år: Vi kan se att det tar tid för en ny disciplin att etablera sig: Först i somras blev den transpersonella psykologin erkänd som en självständig sektion inom The British Psychological Society alltså motsvarigheten till det svenska Sveriges Psykologförbund. Det var såvitt jag vet, det första landet i världen, APA har inte ännu velat ge ATP den statusen i USA.

Hur kan vi nu definiera den transpersonella psykologin?

Det finns som alltid flera förslag på definition, men alla innehåller någon form av gränsöverskridande, och det är gränsen mellan det vardagligt personliga och det extraordinära, det som går längre och bortom mitt ego, som det handlar om. Den transpersonella psykologin studerar och beskriver den mänskliga själen och dess kapacitet, inkluderande men också bortom tanke, känsla och förnimmande, den inbegriper på så sätt hela vårt andliga spektrum. Som jag ser det skapar den transpersonella psykologin en helhet av de psykologiska utvecklingsmodellerna och de andliga, kontemplativa traditionerna.

En mer strikt definition kan vi kanske få av Lajoie och Shapiro, två amerikanska forskare: 1992 publicerade de en definition på TP, som baseras på studier av 202 original citat, och är en sammanställning och analys av kärnan i tidigare definitioner: Jag gör någon form av direktöversättning av engelskan här:

'Den transpersonell psykologin är engagerad i studiet av människans högsta potential och i erkännandet, förståelsen och realiserandet av andliga och transcendenta medvetandetillstånd.'

["Transpersonal psychology is concerned with the study of humanity´s highest potential, and with the recognition, understanding, and realization of unitive, spiritual, and transcendent states of consciousness." (Lajoie & Shapiro,1992, s.91)]

Jag ska återknyta till Maslow: jag uppfattar det som om hans definition av maximalupplevelser, peak-experiences, är föregångare till det vi idag kallar transpersonella upplevelser. Själva begreppet transpersonell kan i svenskan få två, eller dubbla betydelser, = genom eller bortom personen. Det är just en ofta återkommande kvalitet i de här upplevelserna att de är bortom vardags-egot, de upplevs som större eller djupare.

Maslow alltså: Han blev intresserad av vad som utmärkte människors hälsa. Såvitt jag förstått också en reaktion på den psykoanalytiska traditionens fokusering på den sjuka själen. Han upptäckte i sin forskning att människor med en hög grad av självförverkligande i sina liv, alltså också med en högre grad av psykisk hälsa, hade upplevt, och hade en högre frekvens av vad han kallade "peak experiences", eller med ett svenskt ord, maximalupplevelser.

Pia Eerikäinen har skrivit en uppsats om "peak-experience" och Maslow´s centrala teorier. Hon skriver så här:

"Maximalupplevelsen har sitt eget inneboende värde; den är ett mål i sig själv. Upplevelsen är perfekt, fulländad och sig själv nog. Den är alltid bra och önskvärd och känns aldrig som nånting ont och obehagligt. Många författare har framställt maximalupplevelser som nånting så värdefullt, att de, hur sällan de än förekommer, gör livet värt att leva. Även Maslow´s försökspersoner beskrev dem som ett av de yttersta målen i livet. (Därför är det obegripligt, menar Maslow, att så många psykologer inte vet om deras existens eller också ställer sig likgiltiga inför dem eller påstår, att maximal-upplevelser inte går att studera.)" (Eerikäinen,1982,s.22. Min kursivering.)

Jag tror det kan vara dags att ta ytterligare ett exempel på en sådan här upplevelse, och det här har jag hämtat från en bok av Nils-Olof Jacobson (1979).

Han citerar en sjuksköterska som berättar om en vårkväll: hon är ute och går, det börjar bli lite kyligt men hon vill ändå sätta sig en stund och njuta av utsikten. "Plötsligt märker jag att det har blivit alldeles tyst omkring mig, som om allting stannat upp i ett slags högtidlig väntan. Jag känner mig förvånad och undrar vad som håller på att ske. Snart fryser jag inte längre, men tycker jag växer fast där jag sitter, försöker resa mig men kan inte. Istället känns det som om jag lämnar min kropp, rinner ut ur den och uppgår i gräs, jord och allt jag har närmast omkring mig. En sådan frid har jag aldrig tidigare upplevat; jag tycker att detta måste vara själva kärnan av verkligheten. Önskar att jag aldrig ska behöva återvända till mig själv igen, men bekymrar mig lite över att min kropp finns kvar fullt synlig; jag ser den inte men vet att den finns kvar där på marken. När folk hittar den kommer det att bli så mycket onödigt ståhej. Jag ville helst att också den skulle försvinna. Efter ytterligare någon stund lämnar även denna oro mig och allt som finns är HELHET, fullkomlighet. Hur länge denna underbara känsla fyller mig vet jag inte, kanske någon halvtimme, men när jag åter ser vad jag har omkring mig har det blivit mörkt. Det känns lite grann som att vakna upp ur en djup sömn, jag får arbeta mig upp - och gör det trots att jag egentligen inte vill. Det dröjer sedan en god stund innan hela jag fungerar så pass att jag kan gå hem igen."

Den här berättelsen är ett bra exempel på en transpersonell upplevelse. (Vi kan i stort sett sätta likhetstecken mellan maximalupplevelse och TU)

Den (beskrivningen) innehåller flera av de mest typiska kännetecknen på en sådan. De här upplevelserna har vissa gemensamma karakteristika, ett antal typiska faktorer som ibland förekommer alla samtidigt, ibland delvis. Jag ska lista de nio viktigaste:

1. Outsäglighet, den som berättar säger sig ofta inte kunna förmedla, orden räcker inte till. Många gånger används poesi och poetiska vändningar.

2. Tidlöshet, den linjära tidsuppfattningen försvinner, "Allt är Nu".

3. Rumslöshet, rumsliga gränser transcenderas.

4. Evidenskänsla, den verklighet som speglas i upplevelsen känns 'verkligare' än vår 'vanliga' verklighet.

5. Kunskapsmeddelande, man får insikt på kognitiv nivå. Sammanhängande med 4. ovan.

6. Frid, kärlek, en upplevelse av fullkomlighet som går bortom allt individen tidigare medvetet upplevt.

7. Transformativ, leder till personlighetsförändringar som består över tid.

8. Motsatser transcenderas, ex.vis uppdelningen inre-yttre upphör.

9. Passivitet, upplevelsen kan inte viljemässigt skapas, den 'ges'.

Den här typen av upplevelser finns utförligt beskrivna och exemplifierade i litteraturen. Många av de religiösa erfarenheterna, de s.k. mystika upplevelserna, hör hit. Ett standardverk här i väst är den amerikanske psykologen William James bok "The Varieties of Religious Experience". Men också många buddhistiska eller hinduiska filosofiska/psykologiska verk innehåller beskrivningar. I Philip Kapleau's bok 'Zen´s tre pelare' finns exempel på satori, en upplevelse som enligt Zen-buddhismen ger en glimt av den yttersta verkligheten, en i bästa mening transpersonell upplevelse.

Flera författare har hävdat att just den transpersonella erfarenheten är religionernas grundval, dvs religionernas ursrungliga profeter har byggt sina förkunnelser på insikter från transpersonella upplevelser. I min psykologexamensuppsats föreslog jag att man kunde se på den transpersonella upplevelsen som ett uttryck för ett alternativt medvetandetillstånd, ett transcendent medvetandetillstånd, och jag jämförde detta med skrifter från de mystika riktningarna inom kristendom, islam och buddhism. Min slutsats blev att det finns en god överensstämmelse, alltså att de skrifter jag tittade på kan ses som ett uttryck för insikter vunna ur en transpersonell upplevelse. Det innebär också ett indicium för tanken på en gemensam, universell grundval för alla religioner. Här finns förstås olika meningar bland religions-historikerna. Personligen så ser jag ju det transcendenta medvetandetillståndet som en universellt mänsklig potential, och också att de transpersonella upplevelserna de facto ger en insikt i Varats natur, att de berättar för oss om verklighetens beskaffenhet.

Jag tänkte presentera några modeller över medvetandet och dess utveckling, och som kan exemplifiera en transpersonell referensram. Det är möjligt att den här avdelningen är lite abstrakt och teoretisk, men jag hoppas att ni frågar om det är något som verkar oklart!

Jag börjar med Roberto Assagioli, läkare och psykiater, som har varit verksam i Italien under stor del av 1900-talet. Hans arbete och forskning har gett upphov till en metod för utveckling av personligheten som kallas 'psykosyntes'. (Om det var P. Bjerre eller Assagioli som var först med termen psykosyntes vill jag låta vara osagt). Det finns institutioner av typen 'Psychosynthesis Research Foundation Inc', New York, även i England och Italien, som baserar sitt arbete på Assagioli´s. I sin bok, "Psychosynthesis", gör han ingen djupare analys av individens utvecklingsväg. Hans modell är en två-stegsraket: 1) Den personliga psykosyntesen, och 2) den andliga psykosyntesen. 1) skall hjälpa individen fram till en självständig och välfungerande personlighet, ex.vis befria från handikappande 'neurotiska' symptom. Såvitt jag förstår kan det motsvara ett adekvat fungerande ego i psykoanalytiskt språkbruk. Den andliga psykosyntesen, som väl närmast motsvarar den transpersonella utvecklingen, syftar till att väcka individen till insikt om det 'Högre Självet' (se nedan). R.A. är uppenbarligen mer av praktiker än teoretiker, hans bok innehåller mer metod och teknik än utförliga analyser, men hans arbete känns väsentligt. Som jag uppfattat Assagioli så tror jag inte han ser medvetandets olika delar som så avskilda från varandra som den här modellen kan ge sken av. Tvärtom får vi nog förutsätta ett ständigt pågående utbyte mellan dess delar.

Fig. 1. (Källa: Assagioli,1975)

Vad som innehålls i medvetandets olika delar är enligt Assagioli följande:

1. 'Det lägre omedvetna´:

a) De elementära psykologiska aktiviteter som sköter kroppens funktioner, dess intelligenta samordning

b) De fundamentala drifterna och primitiva tvingande behov

c) Många komplex, laddade med intensiva känslor d) Drömmar och fantasier av lägre natur

e) Lägre, okontrollerade parapsykiska processer

f) Varjehanda patologiska manifestationer såsom fobier, tvångstankar, vanföreställningar m.m.

2. Det mellersta omedvetna: (Ev. jämförbart med Freuds förmedvetna.) Innehåll av samma typ som vårt normalt vakna medvetande. Här sker assimilation, bearbetning och utveckling av vårt vanliga psykiska innehåll. En sorts 'matsmältning'. Materialet här är relativt lättåtkomligt.

3. Det högre omedvetna eller det övermedvetna (ej att förväxla med Freuds 'överjag´): Det är härifrån vi får våra högre intuitioner och inspirationer, artistiska, filosofiska eller vetenskapliga, (etiska 'imperativ' och uppmaningar till medmänskliga och heroiska handlingar). Det är källan till högre känslor såsom altruistisk kärlek, till genialitet och kontemplativa tillstånd, upplysning och extas. Inom denna region ligger de högre parapsykiska och andliga energierna latenta.

4. Medvetande-fältet: En enligt Assagioli inte helt exakt term "men får duga". Innehåller det vi är direkt medvetna om: Det oavbrutna flödet av sinnesförnimmelser, bilder. tankar, känslor, önskningar och impulser som vi kan observera, analysera och bedöma.

5. Det medvetna Självet eller "jaget": Självet d.v.s. medvetandets centrum, förväxlas ofta med ovanstående (4.): den personlighet vi är medvetna om. Vi måste skilja på medvetandets innehåll och själva medvetandet. På innehållet resp. den ('jaget´) som upplever innehållet. Insikten om denna skillnad kan uppnås via introspektion menar R.A.. Han gör en jämförelse med den vita upplysta bildrutan resp. de olika bilder som projiceras på den.

6. Det Högre Självet: R.A. pekar på hur 'jaget' inte bara normalt flyter med i strömmen av psykiskt innehåll men också hur det förefaller försvinna helt och hållet när vi somnar, när vi svimmar eller befinner oss under påverkan av anestesi eller narkotika. Och hur det återuppstår när vi vaknar utan att vi vet hur eller varifrån. "Ett faktum som vid närmare granskning är både förbluffande och störande." Denna 'jagets återuppståndelse' leder oss till att anta att det existerar ett permanent centrum, ett sant Själv, bortom eller ovanför 'jaget'. Existensen av detta Högre Själv kan bekräftas på olika sätt. Många individer har, mer eller mindre tillfälligt, uppnått ett medvetet förverkligande av detta Själv. En upplevelse av en ny och större verklighet på samma sätt som en upptäcktsresande kan uppleva anträdandet av ny, tidigare okänd region. Flera beskrivningar av den transcendenta verkligheten talar dessutom om den som mer verklig än vår vardagsverklighet. Inom Zen-buddhismen finns ett 'talande' uttryck: "The Suchness of reality." R.A. hänvisar till Bucke: "Cosmic Consciousness", Underhill:"Mysticism", m.fl.. Jag skulle gärna lägga till R. Kapleau: "Zens tre pelare", eller W. James: "Varieties of Religious Experience".

7. Det kollektiva omedvetna: Den yttre linjen i diagrammets oval skall ses som begränsande men inte uteslutande. Man kan tänka sig en analogi med cellerna i våra kroppar vars membran innesluter cellen men också tillåter ett konstant och aktivt utbyte med hela den övriga kroppen; näring, energi och information. Denna psykiska osmos pågår hela tiden, med andra människor och generellt med den psykiska omgivningen. Detta senare faktum korresponderar till C.G.Jung´s 'kollektiva omedvetna'. Assagioli menar dock att Jung inte helt definierat denna term i och med att han i den inbegriper element av motsatt natur: Å ena sidan primitiva, arkaiska strukturer, å andra sidan högre, framåtriktade innehåll av övermedveten karaktär. (Samtliga citat ur Assagioli,1975)

WILBER

Av de teorier och modeller över medvetandet och dess utveckling som jag stött på inom den transpersonella referensramen är Ken Wilber´s den både omfångrikaste och mest genomarbetade. Han har vid det här laget hunnit skriva ett dussintal böcker varav några rejäla tegelstenar. Det förefaller vara den teoribyggnad som har den bredaste basen, d.v.s. den samlar i sig en stor mängd bakgrundsforskning. Generellt kan sägas att modellen baserar sig dels på modern västerländsk psykologi resp. psykiatri, dels på kontemplativa traditioner, för att på så vis skapa en "full-spektrum" modell över medvetandets utveckling. Merparten av den psykologiska forskningen i väst har ju sysslat med frågan hur vi har blivit de vi är idag, hur vi fungerar, med barnets utveckling till vuxen, o.s.v., d.v.s. med aspekter av medvetandets utveckling hittilldags. Däremot mycket lite med frågan om medvetandets kapacitet, dess möjliga utveckling. I öst (Indien, Tibet, m.fl. länder) förefaller tendensen ha varit den motsatta: Flera stora traditioner har ju arbetat just med medvetandets 'mognad och förädling', med dess 'högre' , mer subtila dimensioner (Wilber,1986). I vår tid av ökad internationalisering passar det kanske bra att skapa en syntes, ett i bästa fall harmoniskt äktenskap, mellan dessa olika bitar av teori om medvetandeutveckling. Om vi ser bakåt i tiden, på vad vi vet om universum från dess födelse till nu, kan vi lätt konstatera att det är en historia om utveckling. Från enklare till ständigt mer komplexa former: Molekyl, cell, växt, djur, människa. Om de lägre formerna har något medvetande kan diskuteras, vilket jag inte tänker göra här, att djuren har det är väl oomtvistligt. I och med människan, eller åtminstone vid en punkt i människans utveckling, skedde en av revolutionerna i medvetandets utveckling: Vi fick förmågan att bli medvetna om oss själva. (Russel,1984)

Universum utvecklas, medvetandet utvecklas. Då kan man fråga sig: Finns det någon anledning att tro att utvecklingen skulle göra halt vid just den här komplexitetsnivån? Wilber skriver så här, vilket jag måste citera på engelska:

"But are there no higher stages? Is an 'integrated ego' or 'autonomous individual' the highest reach of consciousness in human beings? The individual ego is a marvelously high-order unity, but compared with the Unity of the cosmos at large, it is a pitiful slice of holistic reality. Has nature labored these billions of years just to bring forth this egoic mouse?"

Wilber´s hypotes är att de mystiker och visa (ex.vis Jesus eller Buddha) som bl.a. uppstått inom de kontemplativa traditionerna är exempel på en högre, och ibland en högsta, medvetandenivå. ("Bergson said exactly that; and so did Toynbee, and Tolstoy and James and Schopenhauer and Nietzsche and Maslow."(Wilber,1982))

Flera av dessa mystiker och visa har lämnat mer eller mindre noggranna beskrivningar över de stadier medvetandet har att passera. (Jämförande forskning som visar den universella likheten mellan olika sådana traditioner kunde vara ett gott indicium för validiteten i Wilber´s teorier. Daniel P. Brown, Ph.D., har genomfört en 12-årig studie av tre olika, och emellanåt sinsemellan stridande, skolor: Hindu Yoga, Theravada Buddhism och Mahayana Buddhism. Det förefaller vara en mycket omsorgsfull studie, Brown har studerat källspråken, översatt de klassiska meditationstexterna för att slutligen analysera de tekniska beskrivningarna av stadierna. Hans analys ger stöd åt tanken att det rör sig om en gemensam väg som beskrivs olika p.g.a. den ofrånkomliga perspektivismen: det tankemönster som finns i den moraliska, filosofiska träningen på skolornas "nybörjarnivå". (Brown,1986)

Wilber åskådliggör sin modell med en metafor: Självet´s klättring uppför en stege.

Stegpinnarna utgör då de basala strukturer som självet successivt identifierar sig med under utvecklingens gång. På varje nivå ('stegpinne´) kan självet identifiera sig med olika tillfälliga strukturer. De basala strukturerna är sådana som stannar kvar i medvetandet som en integrerad del vartefter självet avancerar, medan de transitiva är stadie-specifika. Exempel på de förra är Piaget´s kognitiva strukturer, och på de senare Kohlberg´s moral-stadier. (Wilber, 1986) Jag ger nedan en kort presentation av de basala strukturerna som Wilber enligt honom själv lite förenklat presenterar dem:

Fig. 2. Medvetandets basala strukturer (ur Wilber,1986)

1. Sensori-fysiska - Under barnets första år avskiljer sig självet fysiskt. Det blir ett kropps-själv.

[ "the realms of matter, sensation and perception (the first three Buddhist skandhas ); Piaget´s sensorimotor level, Aurobindo´s physical-sensory, etc."]

Spädbarnsforskningen som iakttagit hur barnets rörelser följer fonem i de vuxnas röster illustrerar denna fas, hur barnet är sin kropp. (Igra, 1984)

2. Phantasmic-emotionella - Det känslomässiga självet etableras. Termen 'phantasmic' hämtar Wilber från en forskare vid namn Arieti, där den innebär att barnet kan producera 'enkla föreställningar', mentala bilder.

["(...;the fourth Buddhist skandha, the pranamayakosa in Vedanta, etc.)"]

3. 'representerande mentalitet', som betyder att vi lär oss hantera symboler och begrepp i tur och ordning. Symbolen är en högre nivå än 'den enkla bilden' (phantasmic): Den representerar något utan att för den skull se ut som detta något. Ett ord kan vara en symbol. [Begrepp i sin tur, är en än mer komplicerad kognitiv uppgift genom sin roll av representant för en hel klass av ting eller handlingar.]

4. Regel/roll -

[Motsvarar Piaget´s konkret-operationella nivå.]

Barnet kan börja ta andras roll, en omöjlighet på tidigare nivåer. Det är också först på denna nivå som barnet kan utföra regel-operationer, såsom multiplikation, division, inordnande i klass, hierarki, etc..

["Aurobindo describes this structure as the mind that operates on sensory or concrete objects - very similar to Piaget."]

5. Formal-reflexiv - Den här nivån motsvarar i stort sett vad Piaget kallar 'formella operationer' och med det menas att det är den första strukturen som inte bara kan tänka om världen utan också kan tänka om tänkandet! Alltså i verklig mening själv-reflektion och introspektion, även om det finns rudimentära bitar av detta på den förra nivån. Det är här man börjar bli kapabel att resonera hypotetiskt och deduktivt, alltså 'om A - så B'.

"Aurobindo calls this level the 'reasoning mind', a mind that is not bound to sensory or concrete objects, but instead apprehends and operates on relationships (which are not 'things')." (Wilber,1986,s.71)

6. Visionär-logisk -

[Bruner, Flavell, Arieti m.fl. psykologer har enligt Wilber påpekat att det finns en hel del bevis för förekomsten av en kognitiv struktur högre än "formop". Den har kallats 'dialektisk', 'integrativ', 'kreativ syntetisk' m.m.m.m..]

Den kanske bäst karakteriseras av förmågan att bygga nätverk av relationer. Om fjärde nivån´s struktur kan sägas agera med konkreta ting, sinnesobjekt, och den femte med relationer mellan dessa, så förstår jag denna nivå som innebärande förmågan att agera med relationer mellan relationerna, och så även skapa sammanhängande, integrerade idé-system.

[Detta förefaller Wilber vara vad Aurobindu kallade "the higher mind" och han citerar A.: "[It] can freely express itself in single ideas, but its most characteristic movement is a mass ideation, a system or totality of truth-seeing at a single view; the relations of idea with idea, of truth with truth, self-seen in the integral whole."]

W. menar att detta är den högsta integrativa strukturen på det personliga planet, bortom den vidtar den transpersonella utvecklingen.

7. Parapsykisk - Denna nivå kanske bäst åskådliggörs av yoga-psykologins sjätte 'chakra' (eg. "hjul", här psykiskt energicentra), som sägs markera det första öppnandet av de transpersonella nivåerna: individens kognitiva och perceptuella kapacitet blir så pass pluralistisk och universell att den går bortom de personliga perspektiven. Wilber menar att de flesta kontemplativa traditioner här ser början på individens mycket subtila uppmärksammande av sinnet's kognitiva och perceptuella kapacitet och därigenom börjar transcendera dem. Det motsvarar de förberedande stadierna i ex.vis Vipassana-meditation (Brown & Engler, 1980) Även clairvoyance tillhör möjligheterna på denna nivå.

8. Subtil - Självet inser här sin egentliga identitet som gudomlig, den mest subtila formen av sinne, vara och manifestation. Dess benämningar och varierande transitiva strukturer skiljer sig naturligtvis från kultur till kultur: Wilber gör i beskrivningen av denna nivå en sammanställning av de olika mystika traditionernas benämning av detta stadium: " ... the home of personal deity-form (ishtadeva in Hinduism, yidam in Mahayana,demiurge in Gnosticism, ...) ... ... It is Aurobindu´s 'intuitive mind´; geburah and chesed in Kabalah, ..." " In Theravadin Buddhism, this is the realm of ... the four stages of concentrative meditation into archetypal 'planes of illumination' or 'Brahma realms'. In vipassana meditation, this is ... pseudonirvana, ... ... and so on. (My reasons for concluding that all of these phenomena share the same deep structure [basal struktur] of subtle-level consciousness are given in Eye to eye [Wilber, 1983].)"

9. Kausal - Självet lämnar helt det manifesta Varat, identifierar sig med den omanifesta källan till de lägre strukturerna, Intet, deras transcendenta grund, 'upphörandet', icke-varat. "the Abyss (Gnosticism), the Void (Mahayana), the Formless (Vedanta)".

10. Ultimativ - Självet´s slutliga transcendens och återvändande till sig Själv, syntesen av Varat och Intet, integrationen av det manifesta med det icke-manifesta. " - Passing fully through the state of cessation or unmanifest causal absorption, consciousness is said finally to re-awaken to its prior and eternal abode as absolute Spirit, radiant and all-pervading, one and many, only and all - ... ... This is classical sahaj and bhava samadhi; the state of turiya (and turiyatita), absolute and unqualifiable Consciousness as Such, Aurobindu´s 'Supermind', Zen´s 'One Mind', Brahman-Atman, the Svabhavikakaya ... ... Strictly speaking, the ultimate is not one level among others, but the reality, condition, or suchness of all levels."(Citaten ovan ur Wilber 1984 där inte annat anges)

Det förefaller mig troligt att de olika transpersonella upplevelser som finns beskrivna i litteraturen skulle kunna motsvara genombrott i individens medvetande av någon av nivåerna 7. t.o.m. 10. Dessa stadier kan vara svåra att förstå för den som inte haft någon kontakt med dem och jag ska längre fram diskutera vägar till att nå kunskap om dem. Kunskap här i bemärkelsen 'inre vetande' till skillnad från 'abstrakt begreppskunskap'.

Wilber diskuterar vidare de grundläggande krafter som driver fram utvecklingen: Eros och Thanatos. Eros söker förening, ny syntes, sade Freud, han stipulerade också dess motsats, 'the death instinct' som syftar till att återföra det levande till oorganiskt tillstånd. Wilber komplicerar det hela en aning, genom att dela upp dessa två krafter i fyra. Förenklat kan vi tala om en 'positiv' resp. en 'negativ' sida: Den 'positiva' sidan av 'Eros', (=Liv), syftar då till utveckling, transcendens, en ny syntes på högre nivå, medan den 'negativa' sidan, (=liv), söker bevara Självet´s identifikation med den aktuella nivån, eller m.a.o., bevara Självet´s förening med den aktuella basala strukturen. Exempelvis att vilja leva vidare på en konkret-operationell nivå, Wilber´s fjärde, och främst syssla med att fördjupa sig i, och operera med tingen i vår värld, att av olika orsaker inte orka ta steget mot ett vidgat medvetande. Den 'positiva' sidan av dödsdriften (=död) söker lösa upp det bandet, driva Självet till att, så att säga, dö på den nivån, till förmån för transcendens.

Ett exempel: Barnet lever i ursprungligen i total symbios med modern, Självet är inte på något sätt utdifferentierat, det är ett med modern. För att utveckling ska äga rum måste denna existensform dö, enheten måste brytas upp med den smärta och kamp det innebär. Ändå tjänar här de sönderbrytande krafterna, (död), den livsnödvändiga utvecklingsprocessen, barnets kroppsliga födelse.

Till skillnad från den fjärde riktningen i Wilber´s 'vektorkors', (=Död), som drar mot upplösande av vunnen transcendens. Det grövsta exemplet i psykets domän är troligen den regression till infantil nivå som kan uppträda i en psykos. Naturligtvis existerar inga exklusiva identifikationer på någon nivå, under utvecklingens gång drar det uppväxande barnet på sig fixeringar och utvecklings-stopp som bromsar delar av psykets växande från en bas-struktur till nästa. Så kan ju, som vi vet, en vuxen människa fungera mycket moget i ett sammanhang för att i ett annat vara ganska barnslig. Sammanfattningsvis: 1. och 2. ovan symboliserar de krafter som driver Självet uppför resp. nedför "stegen", och 3. resp. 4. står för de krafter binder vid resp. befriar från en viss nivå.

Såvitt jag förstår kan vi visualisera utvecklingen som uppåtgående spiralrörelse: När Självet transcenderat(1.) en given nivå drivs det av Eros i form av 3.'liv' att konsolidera identifieringen med den nya genom att utforska dess olika former och anta olika transitiva strukturer. Ta som exempel barnet som känslomässigt börjar uppleva sig Själv som ett jag (Wilber´s andra nivå). Det brukar bli väldigt mycket jag, och som bekant gärna genom att säga Nej! i de mest omöjliga situationer. När så Självet är moget överväger Thanatos i form av 4.'död' och det kan avidentifiera sig, släppa den nivån till förmån för ny transcendens.

Jaha, det var två modeller ...

Hur är det? Har ni hängt med? Eller somnat?

Jag tänker att det ska bli lite mindre akademiskt nu.

Ett problem med de här modellerna kan vara att det ser så hierarkiskt ut. Vi ska arbeta oss framåt och uppåt längs någon slags trappa, bli mer och mer medvetna om oss själva för att slutligen bli helt upplysta. Samtidigt berättar de visa männen och kvinnorna för oss att allt är Här och allt är Nu, så vart har vi egentligen kommit, när vi väl har vandrat hela vägen? ("Överallt och ingenstans, som i trans" C. Vreeswijk)

Ska vi fortsätta att tro på vad de säger, så har vi då kommit hem, tillbaka till oss själva, där vi egentligen har varit hela tiden, utan att riktigt förstå det. Och då faller ju hierarkin ihop och övergår i något annat ...

Jag tror att det nu är dags att se lite på tillämpningar och ställa oss frågan om vad det är för mening med det här och med den transpersonella psykologin. Vad ska vi med den till? För en del av er tror jag svaret redan har gett sig själv genom det jag pratat om. Men jag vill ändå utveckla det lite:

Först och främst, så tror jag alltid vi har en viss glädje av en karta över terrängen. Vi ska ju alla orientera oss fram genom livet och somliga vill definitivt hitta vägen på egen hand, men andra blir ju faktiskt glada när de hittar en bra karta. En karta som ger en bättre överblick och förståelse för vad det är vi har att ta oss igenom. Samtidigt måste man ju ha med sig den klassiska brasklappen: När kartan inte stämmer med verkligheten, så är det verkligheten som gäller!

Men om nu kartan verkar giltig, och det kan vi märka på att vi känner igen oss och att det som kartan säger ska finnas där verkligen finns där också, då kan det också öka vår trygghet och hjälpa oss dit vi vill.

Vart vill vi då?

Ja, det är ju olika ... men generellt för de flesta av oss är att vi söker glädje, kärlek och harmoni.

Jag tror att den transpersonella psykologin kan hjälpa oss att öka mängden glädje, kärlek och harmoni i världen. De två verktyg som oftast diskuteras i det här sammanhanget är psykoterapi och meditation och forskningen vet idag att bägge har tydliga effekter, om vi använder dem på rätt sätt.

Erfarenhet är all kunskaps moder, säger dom ... Så jag har ägnat mig en hel del åt både psykoterapi och meditation, och nu måste jag ju klämma in här det faktum att alla går i sin egen takt och att alla börjar på olika nivåer. Ni kan alltså inte använda mig som måttstock på om det fungerar eller inte!

Psykoterapi tror jag inte vi ska pröva på så här rakt av ikväll, men vi kunde däremot prova på en stunds meditation. Det är en mycket enkel form av meditation som vi kan pröva på i fem minuter, och den som inte har lust kan ju passa på o tänka på något annat ... men sitt gärna lite still i alla fall.

Så, om ni sätter er upp med hyfsat rak rygg och sluter ögonen ... låt gärna händerna vila i knät och lossa gärna eventuella bälten som sitter åt .... Mmh, - då vill jag be er ta tre djupa andetag, och slappna av och liksom sjunka ner på varje utandning ..... Återgå sedan till din naturliga andningsrytm, och det är väsentligt, vi ska inte manipulera andningen på något sätt. Så ber jag dig fästa uppmärksamheten på andetagen, följ med varje enskilt andetag ut och in, ut och in. Fortsätt så, följ varje andetag in och ut, in och ut. Om du märker att du börjar tänka på annat, så fäst dig inte vid det, utan gå helt enkelt tillbaka till att uppmärksamma andetagen, in och ut, in och ut. Fortsätt så, så säger jag till om fem minuter.

Det här var en förenklad form, delvis inspirerad av zen-buddhistisk meditation. Men satt i system, alltså regelbundet utövad och gärna då under ledning av en erfaren lärare, så kan den ge flera olika effekter. Dels kan den helt enkelt ge en ökad ro och förmåga till avspänning och koncentration, men den kan också innebära fördjupad insikt i ditt eget psyke.

Några amerikanska forskare har konstaterat att regelbunden meditation under en längre tid också förefaller på verka motivationen hos utövaren. På så vis att man efterhand blir mer benägen att meditera för att nå vad de kallar 'själv-befrielse', bli ett med universum respektive altruism.

("the-attainment-of-oneness-with-the-universe/compassionate service")

Det får alltså ett dubbelt syfte, dels mår jag bättre, dels får jag mer lust och kraft att bry mig om andra. Vilket ju låter bra.