föredrag, Nytänkarna, Lund 9/10 -01
Hej hej
Jag tänkte börja med att säga nånting om vad jag tänkte tala om ikväll. Det lär vara en grundregel när man håller föredrag: Att först tala om vad det ska handla om, sedan berätta det, för att så avslutningsvis berätta vad det var man talade om. Man kan spekulera i om det har med tre-talet att göra? Alla goda ting är tre, tredje gången gillt, Fadern, Sonen och den helige Ande eller Shiva, Brahman och Vishnu, (Allah, hans profet Mohammed och Koranan.)
Alltså
Fred i världen och frid i själen, i dessa tider synnerligen aktuellt. Det blir svårt att komma ifrån hur vi relaterar till det som hänt den sista månaden. Vi får se hur vi kan återknyta till det längre fram.
Freden och friden hänger i sin tur ihop med att världen är du och du är världen. Vad menar jag med det och hur kan det vara så när det ser ut som det gör? Jag kommer att ägna större delen av den andra halvan av den här kvällen till det. En nyckel till detta är ju att vi inte ser oss själva! Vi känner inte oss själva, trots inskriptionen i Delphi för över 2000 år sedan. En association som jag fick när jag skrev detta var det synliga ljuset och vårt begränsade synfält. Våra sinnen uppfattar ju bara en ytterst liten del av de elektromagnetiska strålarna, alltså den lilla del som utgörs av det synliga ljuset.
Om vi alltså är för upptagna av det yttre skenet så kommer vi också att uppfatta en ytterligt liten del av universum.
Hur kan vi då lära oss att se mer? Jag tror att det finns många sätt och att det främst gäller att hitta det som känns bra, som känns som att det här passar en. Samtidigt tror jag också att det finns sätt att effektivisera det arbetet, om vi nu vill det, att vi kan arbeta med oss själva på flera plan, - och helst så integrerat och heltäckande som möjligt. Det här ska jag också prata mer om och om varför jag tycker att det är så väsentligt att vi tar oss ut på den här vägen eller kanske snarare medvetandegör hur vi redan är på väg … så att vi bättre kan bli medskapare.
Men jag vill nog börja med att berätta lite om mig själv och min väg hit:
På psykolog-utbildningen läste vi en bok av Johan Cullberg som heter Kris och utveckling. En alldeles utmärkt bok som jag fortfarande törs rekommendera. Också för att jag tycker det är precis så det har varit: Utveckling genom kriser. Kriser som har ryckt upp mig, fått mig att se på mig själv och omvärlden på ett nytt sätt, kriser som har sått frön som sedan legat och grott.
Ni har säkert hört det förr: Begreppet kris skrivs på kinesiska med 2 skrivtecken, där det ena betyder fara och det andra möjlighet. I vår normala utveckling från barn till vuxen och vidare in i ålderdomen, och fram till vår död går vi med ojämna mellanrum igenom kriser som tvingar oss att agera, eller att förändras på något sätt.
Många av oss växer och utvecklas genom att arbeta oss igenom kriser. Men det är ju ingenting självklart, vi kan också försöka stänga av, dämma upp floden, bygga högre murar eller förneka alltihop och försöka låtsas som om det regnar. För det mesta med fatala, eller åtminstone ganska besvärliga följder.
Jag tror det var det som hände mig i slutet av tonåren: Egentligen gick jag igenom en mycket svår kris, men när jag kom ut ur den, eller i åtminstone ur den mest akuta fasen, så började jag omedelbart förneka den, jag tog den inte på allvar, skämtade om vad jag just gått igenom och låtsades närmast som om ingenting allvarligt hade hänt.
Men det var allvarligt, för mig. Mitt psyke hade luckrats upp, jag hade skurit av delar av mig själv och gått in in i vanföreställningar och apati, under en viss tid slutat äta och sova som vanligt. En av mina vanföreställningar var att min pappa försökte förgifta mig, väl medveten om konsekvensen accepterade jag det helt (Isaks syn på Abraham?), jag hade fascinerande mytologiska visioner och efterhand blev min inre värld den enda verkligt intressanta. Den yttre världen blev mer som en spännande film - när jag inte helt försvann i min inre värld. Omgivningen blev naturligtvis orolig och till slut fick de in mig till psykiatrin. Det var inte precis vad jag ville, så de fick låsa dörren om mig.
Så småningom, ja, det tog inte mer än några dygn, så började jag inse att för att komma därifrån så måste jag på ett hyfsat naturligt sätt delta i vårt vanliga sociala samspel. Den medicin de petade i mig hjälpte säkert också till.
Men även om jag efteråt närmast bagatelliserade vad som hänt, om jag överhuvudtaget pratade om det, så hade det sått frön. Jag hade ju begett mig långt utanför psykets vanliga gränser och upplevt saker som inte gick att förtränga helt. Medvetandet hade helt klart många fler möjligheter än jag hade haft en aning om eller någonsin fått berättat för mig. Av allt jag upplevde under det här psykiska sammanbrottet, var en del naturligtvis tokigt, eller åtminstone delvis förvrängda tolkningar av min omvärld. Men annat var insikter och visioner om ett betydligt större medvetande.
Mellan 20 och 30 hann jag med att gifta mig och få barn, men också att efterhand gå in i en äktenskaplig kris. Den blev också livsavgörande på ett mer uppnbart sätt. Den ledde flera år senare till skilsmässa, men framförallt ledde den till att jag, som sagt, tvingades se på mig själv och hur jag byggde mitt liv. Den fick mig mig att börja göra de reflektioner jag inte gjorde i 18-årsåldern. Jag gick i samtalsterapi i grupp och jag bytte kurs i yrkeslivet, från elektriker till vård-arbetare. Det är antagligen också en bild hur mitt yttre liv i något större utsträckning anpassas till mitt inre. Att ta hand om, och vårda, både mig själv och andra.
Krisen i äktenskapet fick oss att söka familjeterapi, och via familjeterapeuterna, varav en var psykolog ... , kom vi med i en psykodrama-grupp. Den gruppen blev en verklig skola i förståelse för de många mekanismer som verkar i en grupp, och familjen är kanske den mest typiska gruppen.
Att se hur familje-myten, dvs den för det mesta omedvetet programmerade berättelsen om hur en familj ska fungera: Att alltså se hur den levs ut och lärs ut i den ena generationen efter den andra, hur den förs från generation till generation inom ett familjesystem, är nog en mina viktigaste lärdomar i förståelsen av hur vi människor återskapar och fungerar i det sociala samspelet.
81 - 82 innebar uppbrott och nystart för mig. För att prata med Cullberg igen så är jag i den äktenskapliga krisen framme vid den sista fasen: Nyorientering. För mig är det verkligen både befrielse och expansion: Jag går i individualterapi och fortsätter med psykodramagruppen, jag träffar min nuvarande fru, Lena (Vi firade just det nya årtusendet med att gifta oss!) och jag börjar på psykologlinjen. Dessutom flyttar min son Jens till mig.
Allt teraperande och tittande på mig själv under 77 till 82 får mig också att förstå att det finns än djupare skikt i oss. Man kanske också kan säga att de frön till insikt om ett större medvetande som hade gjort sig påminda och börjat gro i 18-årsåldern nu börjar komma till ytan: En vän berättar om zen-meditation, jag läser Castanedas böcker om Don Juan.
Det som hjälpte mig att på allvar börja med zenmeditation tror jag var Philippe Kapleau’s bok: Zens tre pelare. Men också att Lena redan höll på med zen. Jag fick sedan en formell introduktion på en konferens nere i Schweiz, anordnad av the International Transpersonal Association av fader LaSalle som förutom att vara jesuit också var zenlärare s.k. roshi.
Zen grep verkligen tag i mig. - Jag kanske måste berätta lite om vad zen är: Zen kallas ibland den ordlösa doktrinen och är först och fämst en metod. Ordet zen kommer från kinesiskans chan som i sin tur kommer från sanskrit ordet dhyana vilket kort och gott betyder 'meditation'. Zen är alltså en meditationsmetod. Vill du lära dig något om zen, så ska du börja med att lära dig zazen, dvs att sitta i zen. Du får lära dig ett sätt att sitta, att hålla kropp, armar och ben i en position och du får uppmaningen att ex.vis låta uppmärksamheten vila i andningen. Det kan i början av träningen innebära att du räknar andetagen från ett till tio och så om igen. Om, eller snarare när, du märker att medvetandet har stuckit iväg i en tanke eller känsla, så återgår du helt enkelt till andningen.
Det finns även andra varianter på hur du fokuserar medvetandet, men man börjar ofta med andningen
Prova på!
Jag tror det ofta finns något förföriskt när man börjar meditera på allvar: Nya världar öppnar sig: Man blir medveten om det otroliga kaos som verkart råda i vårt medvetande under psykets vardagsnivå. Hur mycket som drar åt olika håll. Men också starka upplevelser av frid och inspiration. Kombinationen av meditation och terapi gav också något extra.
Egentligen är kanske det kontentan av det här föredraget: Att kombinera meditation och terapi eller liknande till ett helare arbete med sig själv. Att vi alltså arbetar med oss själva fysiskt, psykiskt och andligt, i en helhet: Jag tror det är så vi närmar oss hur vi aktivt kan bli medskapare, hur vi mera medvetet kan hjälpa fram den utveckling som redan finns där i oss.
Ken Wilber är en författare som har varit lite av en förebild för mig, främst när det gäller teorier om värld och kosmos, han kallar numera sitt perspektiv inom psykologin för ”Integral psychology”. Han har skrivit en bok med den titeln, den kom ut för några år sedan. Hans senaste bok heter ”Theory of Everything” och den kom ut förra året. Under början av 80-talet, när jag började läsa hans böcker så var han en av de främsta teoribyggarna inom den transpersonella psykologin. Vilket är den skolbildning inom psykologin som jag länge haft som referensram.
Enklast kanske man kan säga att transpersonell psykologi är 'New Age' på en vetenskaplig grund. Den växte fram ur den humanistiska psykologin i slutet av 60-talet och integrerar de moderna skolbildningarna inom psykologin med de kontemplativa kunskapstraditionerna fråm både Öst och Väst. Jag stod här för 2 och ett halvt år sedan och berättade om transpersonell psykologi, så jag ska inte fördjupa mig i det mera ikväll. Jag skrev två uppsatser om transpersonell psykologi under psykologutbildningen. De finns på nätet på www.transpersonell.se om någon vill läsa en introduktion.
Wilbers Integral psych och Theory of everything kräver nog också helt egna föredrag. Jag ville ändå nämna dem eftersom jag tror de utgör en god teoretisk förankring för det jag pratar om ikväll Det är alltså mer att se som lästips.
Jag pratade förut om ”heltäckande arbete med sig själv” och utan att vara riktigt medveten om det, så var det nog ändå det jag gjorde under -81 till -86. Dels mediterade jag relativt regelbundet, dels gick jag i individuell samtalsterapi (med Jungiansk inriktning) och dels fortsatte psykodrama-gruppen vilket också innebar kroppspsykoterapi. Carlos Chan som ledde gruppen arbetade med en kombination av bioenergetics, en form av kroppspsykoterapi, och psykodrama. I bioenergetics är syftet att via olika fysiska övningar, s.k. stresspositioner, och med medveten andning, söka reda på känslor som varit blockerade för att på så vis åter integrera dem i medvetandet.
På det sociala planet var jag engagerad i miljörörelsen, men också i att bygga en kommunitet med boende och plats för kultur-arbete. 1986 på våren åkte jag iväg på min första s.k. sesshin. Det är ett begrepp inom zen-traditionen som betyder ”till din kärna”, i praktiken är det en form av meditationsintensiv och retreat: Man iakttar tystnad och varvar gående och sittande meditation under större delen av dagen. Det blir verkligen en blandning av upplevelser, från de elementära problemen med att få kroppen att ”gilla läget” till känslor av frid och inspiration.
Inspirationen ledde till att jag på sommaren åkte iväg på en egen retreat. Jag hade rätt länge känt ett behov av att vara ifred, få vara själv, få tid att meditera, tänka, skriva, läsa. Jag har turen att ha en god vän som äger en liten stuga på en i övrigt öde ö i Gryts skärgård.
Här var jag alltså själv i tre veckor och kunde meditera 2 - 4 timmar dagligen, men också skriva dagbok och göra reflektioner över den psykiska process som jag gick igenom. Jag gjorde då och då också en form av 'inre resor', som man kan likna vid dagdröm eller en fri form av symboldrama. Allt som allt, en ganska intensiv bearbetning av mig själv, vilket resulterade i att jag en av de sista nätterna vaknar av en oerhört kraftfull upplevelse, och jag kan nog bara beskriva det som en genomgripande kärleksupplevelse långt bortom vad jag någonsin upplevt vare sig förr eller senare. (Det är också lite svårt att sätta ord på)
Jag upplevde en oändlig kärlek och som samtidigt utgjorde mitt eget väsens grund, min egen identitet. På det sättet var den också bortom vår vardagsdualitet, jag var denna oändliga kärlek snarare än att jag upplevde den.
På sätt och vis skulle jag vilja kalla den här upplevelsen för den tredje och mest avgörande och omtumlande krisen i mitt liv: Att kalla det kris är kanske att vrida till det en del, säger vi kris så tänker vi ju i negativa termer och den här erfarenheten är ju inte bara positiv, den är ju snarare arketypen av positiv upplevelse.
Men det är en kris på samma sätt som att bli djupt kär är att gå in i en kris: Det är både en fara och en stor möjlighet. Det är en fara för stora delar av ens person och världsåskådning, ingenting kan bli riktigt som det var förut, en förändringsprocess tar fart. Att uppleva denna gudomliga kärlek och att dessutom förstå att den är min egen mest grundläggande identitet. Det minsta det innebär är ju att grunden för min livsförståelse rycks undan. Att pussla ihop den här erfarenheten med resten av mig själv och världen är för mig fortfarande ett pågående arbete: Jag menar hur ska jag kunna förstå att lilla rädda jag egentligen bor i ett hav av oändlig kärlek, och att det havet är mitt egentliga jag.
Upplevelsen växte fram ur en dröm. Jag drömde att jag stod till hälften skymd bakom ett draperi och såg på en liten pojke och hans pappa som gick förbi (nedanför en scen). De argumenterade om något och jag förstod såväl både pappans trötthet och därför svårighet att lyssna helt, och pojkens känsla och vad han ville säga. Det var lätt att känna medkänsla med både. Så blir jag lite överraskad av att pojken ser på mig och våra blickar möts och i det ögonblicket ”rämnar förlåten”, medvetandet öppnar sig och jag fylls av denna oändliga kärlek. Samtidigt inser jag att jag precis har drömt men att jag nu är medveten.
Jag kan inte stanna kvar i den oändliga kärleken, jag känner att jag på något sätt drar mig undan och då återkommer ögat. Det var ju i mötet med ”drömpojkens” öga som det öppnade sig. När ögat nu visar sig igen så är det ett hotande öga, ett farligt, förföljande. Samtidigt har jag precis varit fylld av kärlek och medvetenhet, så jag har kraft att inse att precis som vi skapar våra liv och våra drömmar så skapar jag den hotfulla andra när jag av rädsla drar mig undan den gudomliga kärleken.
Den här insikten är också mycket avgörande, att jag får det så klarlagt att det här är ett grundläggande mönster inte bara i mig men i oss alla. Vår egen djupaste rädsla är det som skapar hoten i världen. Vi projicerar ut den och den blir verklig ”där ute”. Efterhand har jag fått det bekräftat från flera källor inom psykologi och filosofi. Förra måndagen hade Ingela Romare en artikel på Sydsvenskans kultursida där hon just poängterar vikten av att få syn på vår 'skuggsida', den delen av oss som ligger till grund för projektionen av det 'onda' på världen. (Skuggan är ett användbart begrepp som CG Jung introducerade)
Var kommer alltså rädslan ifrån, och egentligen, varifrån kommer allas vår rädsla? Jag tror jag vågar påstå att de flesta av oss bär på rädslor, mer eller mindre medvetna, och det är min övertygelse att dessa grundar sig på en djupgående rädsla. Rädslan för den andre. "Wherever there is other, there is fear" säger Upanishaderna, de hinduiska urkunderna. I de flesta möten undrar vi: vän eller fiende? Kommer jag att bli mottagen eller inte? Kommer den andra att lyssna på mig, bry sig om mig, eller inte?
Jag säger inte att det här, ens för det mesta, är medvetet för oss. Vi bygger normalt sett upp strukturer, försvarsmekanismer, i medvetandet, som upprätthåller bilden av ett starkt och relativt obekymrat ego. Men om vi synar oss själva närmare så brukar vi upptäcka de här sidorna. Få av oss förmår se så djupt in i hjärtat på alla vi möter att vi där känner igen kärleken i vårt eget hjärta. Helt enkelt för att de flesta av oss ännu inte helt omfattar kärleken i vårt eget hjärta.
Vi kan göra ett litet experiment, här och nu: Föreställ dig att du nu snart ska vända dig till och ta ögonkontakt med din stolsgranne. Alltså inte han eller hon du ev. känner utan någon annan. Föreställ dig hur du skulle göra: Vad vore din första känsla? Vilken mimik skulle du ha i ansiktet? - Det sociala leende de flesta av oss i den situationen visar: Kommer det ur vår hjärtegodhet? Eller kommer det snarare ur vår känsla av sårbarhet som har behov av att göra den andre vänligt stämd eftersom vi inte vet vad som annars skulle vänta oss?
Missförstå mig rätt. Jag tycker det är alldeles utmärkt att vi ofta ler i de situationerna. Jag tror dessutom att det där leendet många gånger har kontakt med vårt hjärta, men jag tror samtidigt att det är vettigt att reflektera över andra delar som kanske ingår, - om jag nu händelsevis aldrig har gjort det.
De sista 200 åren, den moderna vetenskapens framväxt, har ju verkligen handlat om att söka förstå hur världen fungerar. Paradoxalt nog har det samtidigt inneburit att vi fjärmat oss från förståelsen av den typen av erfarenheter som jag just hade gjort. Jag levde då, och vi lever fortfarande, i en del av världen som har ett stort kunnande inom teknologi och naturvetenskap, den materiella sidan av varat, men som har väldigt lite gemensam förståelse för vår själ och dess egenskaper. Där är vi mycket överlämnade till oss själva, kyrkan har ju fått ge upp anspråket på att vara den instans som ensam kan förklara den mänskliga själen.
Det betyder ju inte att inte insikterna finns, det är bara det att de inte omger oss med någon självklarhet. Jag fick leta runt en del, för att få mer bekräftelse i omvärlden på vad jag just hade gått igenom. Det blev tydligt för mig att det i de stora religionerna finns en mystik kärna och att dessa har mycket mer gemensamt med varandra än de har med den religion de är en del av.
(En bild med andemeningen att de stora religionernas mystika kärna samtliga pekar ut vägar till samma mål) använde roshi Willigis Jäger på ett föredrag som han höll i Kista utanför Stockholm för 10 år sen. [Han var min zen-lärare från 89 till 96.] För mig representerar den en fundamental sanning om världen: Det finns många vägar till upplysning, men den slutliga insikten är en och densamma. Och den insikten är antagligen omöjlig att uttrycka i ord, men vi kan å andra sidan uppleva den med vårt väsen eftersom den utgör vårt eget väsens grund.
Den här sista meningen är nog ungefärligen som den europeisk filosofen Schopenhauer uttryckte det. Men det har genom världshistorien uttryckts på en mängd olika sätt. I Upanishaderna, som jag nämnde förut, uttrycks det på sanskrit med orden Tat Twam Asi = Du Är Det. De talar om självet som Självet med stort S och självet med litet s (en skrivning som Jung imiterade, om han nu hämtade den därifrån? Men han var ju enormt beläst.) Jag ska citera ett stycke ur Upanishaderna, - för att jag tycker det är vackert -, de tillhör också våra äldsta skrifter:
"Jaget skall beskrivas så som icke det här, icke det där. Det är ofattbart, ty Det kan inte fattas med förståndet, oförgängligt, ty Det förgås aldrig, obundet, ty Det binder sig aldrig, ofjättrat, ty Det är aldrig belagt med bojor. Den människa som känner Jaget är oberörd av både gott och ont. Sådana tankar som ”jag har gjort något gott” eller ”jag har gjort något ont” uppstår aldrig hos henne. Hon är ovan gott och ont och oroas därför inte längre av vad hon borde eller inte borde ha gjort.
Den bestående sällheten, utan början och utan slut, som genom gudomlig kunskap uppenbaras hos den som känner Brahman /Brahman är skaparguden i hindisk mytologi/, varken ökas eller minskas genom handlingar. Må därför människan söka finna den, ty då hon funnit den kan hon aldrig beröras av ont. Den människa som känner Jaget är behärskad, i stilla jämvikt och fri från begär. Fördjupad i begrundan av Brahman ser hon Brahman i sin egen själ. Och hon ser alla väsen i Det. Det onda berör henne inte, stör henne inte, ty i hennes gudomliga kunskaps eld förbränns allt ont. Befriad från det onda, befriad från begär, befriad från tvivel blir hon en som känner Brahman." (,1989, s. 169-70)
I vår kristna mytologi har vi uttrycken ”människan skapades till Guds avbild” och ”Guds rike finns inom er”. Vad vi inte verkar ha förstått är att vi ska ta det bokstavligt. Människan, du och jag, våra psyken, vårt sanna Själv är Guds avbild. Gud är alltomfattande kärlek, vårt verkliga själv är en spegling av denna alltomfattande kärlek, den är alltså vår djupaste identitet.
Från buddhismen tänkte jag citera ett stycke ur boken av Philippe Kapleau som jag nämnde förut: Zens tre pelare:
Den återberättar upplevelsen efter en intensiv meditationsträning:
" ... Roshin [= alltså läraren] betraktade mig med inträngande falkögon när jag steg in i rummet, gick fram till honom, ... ... och sedan satte mig framför honom i ett spänt, upprymt sinnestillstånd ... ... 'Världsalltet är Ett', började han, och varje ord borrade sig som en gevärskula rätt in i mitt medvetande. 'Sanningens måne' - plötsligt försvann roshin, rummet och vartenda föremål i en omtumlande svallvåg av upplysning och jag övergöts med en strålande, outsäglig härlighet ... I ett flyktigt ögonblick av evighet var jag ensam - jag allena existerade ... Så flöt roshin in i blickfältet. Våra blickar möttes och förenades, och vi brast ut i skratt ... 'Jag har det nu! Jag vet! Det finns ingenting, absolut ingenting. Jag är allting och allting är ingenting!' utropade jag mera för mig själv än till roshin, reste mig och gick ut ... "
En av de viktigaste sutrorna i mahayana-buddhismen har en nyckelmening som uttrycker just det som eleven i det här exemplet hade upplevt:
Form är tomhet, tomhet är form.
En av de främsta företrädarna för sufismen, som kan sägas vara islams mystika kärna, var Jalal al-din Rumi. Han uttrycker det i sina dikter som:
"Så fort jag hörde den första kärlekshistorien,
så började jag att leta efter dig,
utan att förstå hur blind jag var.
Älskande träffas inte slutligen någonstans,
de är i varandra, hela tiden."
och
"På dagen sjöng jag med dig,
på natten sov vi i samma säng,
jag var inte medveten vare sig dag eller natt,
jag trodde jag visste vem jag var,
men jag var du."
Jag är, tyvärr kanske, övertygad om att för att få fred på den här planeten, så måste vi nå friden i vår egen själ. Tyvärr, för att vi antagligen kan föreställa oss vilken tid det kommer att ta. Å andra sidan är det kanske precis det vi har tiden till. - Jag tror i och för sig också att vi sakta men säkert är på väg dit. Det kan tyckas rysligt att påstå i dessa dagar, men om vi inte kan undvika att se 4 veckor bakåt så ska vi också se längre bakåt. Det har uppenbarligen skett någon form av utveckling sedan vi var små encelliga djur i urhavet.
Om vi förkortar perspektivet något och bara ser tillbaka till medeltiden kan vi med fog hävda att respekten för människovärdet har ökat sedan dess. Idag finns, även om det ännu så länge till viss del bara är på pappret, en deklaration om de mänskliga rättigheterna, antagen av FN. En organisation som i sig är en symbol för en enad värld. Idag kan vi alla se hur jorden är en enda boll som hänger i världsrymden, i sig en kraftfull symbol för vår enhet.
De flesta naturliga utvecklingsprocesser sker i steg och ofta med motstånd och svårigheter när nästa steg skall tas. Ibland till och med så att vi får backa en bit för att så att säga ta ny sats innan vi lyckas komma vidare. Kanske är vi där just nu i mänsklighetens kollektiva utveckling. Ken Wilber menar i sin Theory of everything att all utveckling sker samtidigt i olika faser i alla tillvarons kvadranter, i olika dimensioner och längs olika linjer. Vi utvecklas som kollektiv och som individer, olika delar av vår personlighet kan utvecklas i olika takt, precis som att olika grupper av individer kan vara på olika håll i sin utveckling. Den materiella sidan utvecklas, den kulturella, den sociala, hos individen kan den empatiska förmågan växa, den intellektuella eller varför inte den sinnliga.
Jag nämnde i inledningen att jag skulle komma in på varför det är så väsentligt att vi aktivt deltar i vårt förändringsarbete, att vi inleder alt. upprätthåller en medveten utvecklingsprocess. Svaret på varför har väl redan framgått: Jag ska också citera Albert Einstein, [citerad i Wilbers A theory of Everything s. 136 (min översättning)]:
"En mänsklig varelse är del av den helhet som vi kallar universum, en del som är begränsad i tid och rum. Hon upplever sig själv, sina tankar och känslor som någonting avskilt från resten, en slags optisk villfarelse av hennes medvetande. Denna illusion är ett slags fängelse för oss som begränsar oss till våra personliga begär och till tillgivenhet för några människor som står oss närmast. Vår uppgift måste bli att befria oss från detta fängelse, genom att vidga vår cirkel av medkänsla till att omfatta alla levande varelser och hela naturen i all sin prakt."
Det kan inte gärna finnas något mer väsentligt än att öka medkänslans ställning i vår värld, att minska lidandet i alla läger, och för att göra det måste vi först som sist sopa rent i den egna trappen. Hela oss själva, få syn på kärleken i botten av våra hjärtan och så låta den genomsyra hela vårt väsen., så att den i medkänsla kan nå ut till allt levande i världen.
Lättare sagt än gjort: För rätt så längesedan nu klagade Paulus över att "det goda jag vill, det gör jag inte, men det onda jag inte vill, det gör jag". Det är lätt att hålla med, tycker jag i alla fall. Samtidigt tycker jag vi kan trösta oss med att det finns ingen annan än jag själv som verkligen kan döma mig, och att döma mig har inte med medkänsla att göra. Alltså kan vi släppa hela den grejen. Typ.
Men, hur göra? Om vi vill aktivt bidra till utvecklingen av medkänsla? Jag har minst två ggr nu pratat om ett "heltäckande arbete med sig själv", och för att uträtta ett sådant behöver kropp, känsla, tanke och ande vara med, samt kultur och natur: För att förenkla lite kan vi säga att meditationen är ett direkt arbete i förhållande det andliga. I många former av djupmeditation så träner vi på att fördjupa identifikationen med betraktaren i oss. Den del av oss som värderingsfritt kan se på oss själva. Vi tränar oss i att helt acceptera nuet precis som det är. En i sig ovärderlig egenskap!!
Vi behöver också utveckla tanken i reflektion och analys. Förstå att se på och kunna diskriminera, skilja ut det ena från det andra. Dialog är nog ofrånkomligt i det arbetet, antingen dialog med oss själva, ex.vis via dagbok eller med någon annan, ex.vis partner, vän eller terapeut: Hur förstår jag vad som händer här ikväll? Vad har blivit sagt? Har det någon betydelse? I så fall för vem och vad? När vi ställer oss själva frågor om vad vi precis har varit med om så händer något nytt.
Vi behöver reflektera över vad vi känner också, men framförallt behöver vi känna. Frågan finns tyvärr alltid om vi gör det eller inte. För en del är det självklart, för andra är det också självklart fast det inte borde vara det. Vad jag menar är, att det är lätt hänt att vi förnekar och förtränger olika känslor, och ofta gör vi det helt omedvetet. Vi har antingen helt enkelt lärt oss att det är så man gör, eller så har omständigheterna tvingat oss att förtränga vissa känslor för att klara av överlevnaden på ett rimligt sätt.
Det krävs tålamod och ett aktivt arbete för att börja se det jag inte hittills har velat se. Här tror jag olika former av terapi är till stor hjälp, men vi kan naturligtvis komma långt på egen hand. Det väsentliga är viljeinriktningen: Att jag mycket medvetet talar om för mig själv att jag vill få kontakt med de känslor jag har förträngt, och därunder den föreställning som har gett upphov till känslan.
Förträngda känslor och med dem förknippade föreställningar om världen kan lagras i kroppen. Forskningen om de psykosomatiska sambanden har utvecklats mycket de senaste decennierna. Idag vet de flesta av oss att ex.vis för mycket stress kommer att sätta spår i kroppen. Vad vi kanske inte tänker på är hur lätt vi kan utsättas för stress under vår tidiga uppväxt. Barnet arbetar mycket intensivt under de första åren med att ta in och bearbeta alla intryck från dess yttre och inre värld. Ett mått på intensiteten kan vara att de små barnen drömmer dubbelt så mycket som en vuxen. Om vi alltså utsätts för stress tidigt så kan det präglas in i kroppens funktioner.
Det finns ett flertal system som via kroppen utvecklar vårt sätt att fungera. Ett av de mest kända är väl yoga. Moderna varianter är bioenergetics och olika former av kroppspsykoterapi.
Det jag beskrivit här, att arbeta med sig själv andligt och kroppsligt, mentalt och känslomässigt är återigen bara en del av vår övning, eftersom det framförallt riktar sig mot det egna självet. Arbetet måste också integrera naturen och den omgivande kulturen. Det kan innebära olika insatser för miljön och för samhället. Det innebär troligen en medveten dialog med sin partner och andra viktiga relationer.
Integrerade system, som i en och samma modell tar med alla sidor, har jag än så länge bara hört talas om. Två amerikaner, Michael Murphy och George Leonard, har utvecklat något de kallar Integral Transformative Practice. De beskriver metoden i sin bok The Life We Are Given. För ett drygt år sedan fanns det ett 40-tal ITP-grupper i USA. (Om någon är intresserad så finns info på www.itp-life.com). Jag kan tyvärr inte säga så mycket om deras arbete. Det är som sagt mest hörsägen.
Jag har under en längre tid arbetat med att utveckla en modell för en integrerad personlighetsutveckling. Förhoppningsvis kan det arbetet få en del praktiska resultat nästa år. Om någon av er skulle vara intresserad av att delta, eller vet någon som vill ha information, så var snälla och hör av er.
Hur, alltså, skapa fred på den här planeten? Gandhi lär ha sagt (jag läste det faktiskt på en te-förpackning!): "There is no way to peace, peace is the way". Jag tycker mycket om det citatet, det är också mångbottnat: Dels säger det, tycker jag, att fred inte är något vi så småningom kan nå, utan det är ett val här och nu: Att leva fredligt, med sig själv och sin omvärld. Men det säger också bokstavligt att 'fred är vägen', att vägen är identisk med fred, och uttrycker på det sättet någonting grundläggande om universums verkliga natur. Alltså den grund vi står på bortom de illusioner om separation, krig och konflikter som ofta upptar oss.
Det är ju för att kunna göra det valet, för att få tillräckligt med kraft till det, som vi behöver göra det arbete med oss själva som jag har pratat om. Men också för att få ork att engagera oss i praktisk solidaritet och medkänsla. Det finns så mycket vi rent konkret kan göra i bistånds-, freds- och miljöarbete. I inledningen sa jag att jag skulle återknyta till världsläget, kriget mot terrorismen, osv, men ärligt talat ....
Andemeningen i det här föredraget kanske kan sammanfattas så här: